Texter
Små världar
En bild, en illusion, en liten verklighet.
Strävan efter rörelse i bilden. Även rörelse i stillhet, i det organiska. Det som strävar mot, eller för den delen, ifrån.
Små världar
Ner i mull och jord
rakt ner i marken
In bland löv och blad
In i buskar och snår
In i detaljer
In bland skuggor och hålor
Sedan ut igen
Ett ljust löv
En liten bit himmel
Ett ljus långt borta
Men varje löv är en personlighet och har en relation till de andra bladen, som ett eget litet liv.
Letar efter slumpen. Förstärker slumpen. Motsägelsefullt.
Måleriet, precis som musiken, är ett utforskande. Tonen blir färgen, en lek med nyanser. Frasen blir linjer, ljus och skuggor. Färgvalet blir ackorden och stämmorna. Resultatet blir som en klang av organiska växter, blad och gräs. Bilden växer långsamt fram i letandet efter vägen in, ner i jorden ner i mullen, samtidigt med känslan av att allt levande alltid söker sig till ljuset.
Jag vill hitta en helhet, en känsla av naturen och livet, det mystiska, outgrundliga livet, den enorma naturen, ner i dess inre. Enormt och litet på samma gång. Detaljer i evighet.
Text av Gunnar Sillén
Anna Axelssons bilder leder in i en värld bortom mänsklig erfarenhet, men ändå så bekant. Där finns ljuset som påminner om italiensk renässans. Ljuset som inte har någon fysiskt definierbar källa utan som kommer inifrån bilden själv. Det ljus i vilket Sandro Botticellis Venus nådde oss i sin snäcka.
Och all denna växtlighet, där varje löv och vartenda grässtrå tecknats som en individ i kollektiv gemenskap. Ordning och kaos flyter samman till en oändlig helhet.
Anna Axelsson har ett förflutet som musiker och hennes bilder klingar i mina öron. Det vita bruset som bär alla toner – havets suckar, gräsets viskningar och trädens sång; ett mäktigt körverk i oräkneliga stämmor och sällsamma harmonier.
Så småningom inser jag att det som binder samman det kaotiska till en gestaltad helhet är de tydliga linjerna. Med Annas bakgrund som musiker representerar linjen den medvetet skarpa figur som varje instrument eller röst har att koncentrera sig på för att ligga rätt inflätad i det samlade verkets fraser och ackord. Ibland framför, ibland bakom. Ibland svagt, ibland starkt.
Vad är det då för musik som ljuder ur bilderna? Är det ett sorgtyngt requiem över den människa som håller på att utrota sig själv? Eller är det en lovsång till det paradis som vore möjligt om varje människa var fri att som blad och gräs få växa och utveckla sig i gemenskap på egna villkor?
